klicka på länkarna eller bilderna för att se större bilder
Emma ovanför kebnekaise fjällstation. Emma vilar på västra leden mot sydtoppen. Emma kämpar sig uppför den västra leden mot sydtoppen. Västra leden mot sydtoppen. I bakgrunden syns dalen mellan vierrenvarri och kebnekaise. Emma på väg upp. Det blir varmt när solen steker på. Över toppstugan Mot toppen. Nyförlovade. Utsikt över fjällen. Tältar sista natten nedanför toulpagarni. |
Emma och jag åkte upp för att vandra vid kebnekaise i mitten på juni 2006. Målet var naturligtvis att nå kebnekaises sydtopp, men även en tur bort till
Singi vid kungsleden. Med en sammanlagd packning på ca 30kg sätter vi oss på tåget till Kiruna. Eftersom det är så tidigt på säsongen har turistbussen
till nikkaloukta inte börjat gå, men lokalbussen går två gånger per dag. Vi äter en bit mat i nikkaloukta innan vi ger oss av mot kebnekaise fjällstation.
Den 19km långa stigen mot fjällstationen är vältrampad. Efter att ha gått ca 3 timmar är klockan 22 och vi slår upp vårat tält. Nästa dag kommer vi fram till fjällstationen, som dock inte öppnar förrän den 19:e. Vi går upp på kullen nordväst om fjällstationen och fortsätter en bit mot kebnekaisemasivet innan vi slår upp tältet igen. Här blåser det ordentligt men tunneltältet klarar det bra. Molnen ligger lågt och döljer de högre topparna. Även nästa morgon ligger molnen lågt, men framåt förmiddagen ger vi oss av längs västra leden upp mot kebnekaise. Då vi tänkt gå ner i dalen mot singivagge, bär vi med oss hela vår turpackning. Vi tar det lugnt på vägen uppåt. Två norrmän och två svenskar med dagspackning passerar oss. Vi går över ett snöfält och kommer upp mot toppen vierranvarri. Här ligger molnen tätt och det är dålig sikt. På väg över vierrenvarri möter vi de som tidigare passerat oss och som vänt på toppen av vierrenvarri. Här är det ganska mycket snö, som bitvis är mjuk så att man sjunker ner i den. Damaskerna kommer väl till pass så att vi kan hålla oss någelunda torra. Molnen ligger nu så tätt att trots att vi vet att kebnekaise reser sig bara några tiotals meter framför oss är allt som syns en grå dimma. Det kommer lite snö och vi sätter oss nedanför vierrenvarri och äter middag och hoppas på att det ska klarna. Det blir dock kallt att sitta stilla så trots att vi inte sett några ledmarkeringar på ett tag ger vi oss upp mot kebnekaise. Då och då skingras molnen något och vandringen känns ganska brant. Så helt plötsligt spricker hela molntäcket upp och sikten är helt klar. Jag går lite i förväg för att se hur det ser ut längre upp. Efter ett tag ser vi den s.k. fängstarmen, markeringarna som leder fram till toppstugorna. Vi blir varma av solen och av ansträningningen och får ta av en del kläder i värmen. Sedan sveper molnen in lika fort som de försvann. Men nu känns det bättre när vi har sett var vi ska gå. Det känns bra att komma upp till toppstugan. När vi suttit där några minuter spricker molnen upp igen. Himlen är klarblå och vi får en vidunderlig utsikt över fjälltopparna. Vi lämnar packningen i stugan och fortsätter mot toppen. Själva toppen är egentligen en glaciär men här uppe är snön fortfarande mycket hård, så det känns säkert att gå. Själva sydtoppen (ca 2111m) visar sig vid detta tillfälle vara en hängdriva, och då det sluttar brant åt väster och norr utmanar vi inte ödet att kliva upp på den. Utsikten är fantastisk åt alla håll. På toppen förlovar vi oss. Sedan beger vi oss tillbaka till toppstugan igen, skriver in oss i gästboken. Kl. är ca 19, men vi väljer att inte stanna i toppstugan över natten utan går tillbaka ner mot dalen. Solen har gjort snön mjuk, så nerfärden blir ganska jobbig. Bitvis kan vi dock åka kana. Vi blir ganska blöta. Efer att ha stannat och lagat mat visar termometern bara på någon enstaka plusgrad och snön i dalen mot singivagge är lite stabilare att gå på, men det går längsamt att ta sig fram över snön och stenblocken. Vi fortsätter gå till kl. 02 på natten och hittar sedan en plats mellan två små porlande bäckar att slå upp tältet på. Nästa morgon regnar det så vi äter frukost och lunch i tältet innan vi ger oss av. Sedan börjar det regna igen, vilket gör det än mer besvärligt att ta sig fram över de hala stenblocken. Vi är så inställda på att komma ut till kungsleden att vi inte ens tar på regnbyxor, så vi blir ordentligt blöta. Till slut kommer vi dock ut på kungsleden. Här vrickar Emma till foten. Vi stannar och slår upp tältet och lindar om foten. Senare på kvällen får hon så ont i foten att hon inte kan göra någonting med den. Det visar sig att förutom vrickningen har hon fått kramp i foten. Nästa morgon är vi glada att hon åtminstone kan stödja på foten, även om det gör lite ont i vissa lägen. Även denna morgon regnar det så vi äter frukost och lunch i tältet innan vi ger oss av. För att inte belasta emmas fot mer än nödvändigt tar jag båda ryggsäckarna. Framme i Singi ordnar vi också en stav, som även visar sig komma väl till pass när vi senare ska ta oss över några bäckar. Vandringen från Singi tillbaka till kebnekaises fjällstation går fint och vi slår läger några km från fjällstationen, efter att jag genomfört turens första vad. Det går fint med sandalerna och även om det är kallt känns det riktigt uppfriskande för fötterna. Den sista natten sover vi på kebnekaises fjällstation. Ännu är det inte mycket folk här. Vi njuter av den lagade maten på fjällstationen. På eftermiddagen tar jag en tur upp på toppen (1293m) som ligger rakt söder om fjällstationen. Härifrån har man fin utsikt över kebnekaisemasivet, som jag alltid kommer ha underbara minnen från. Det regnar hela natten. Vi ger oss av 8.30 mot nikkaloukta. Det regnar konstant de första 8 kilometrarna. Efter det tar vi båten som går till laddjujavri. Sedan är det ytterligare 5km att gå. men då regnar det iallafall inte. Vi äter smörstekt röding innan bussen till kiruna går. På bussen pratar vi med ett par från Californien som gått kungsleden från Abisko till Nikaloukta. Den sträckan kanske man ska gå någon gång. Men nu är det iallafall skönt att ge sig av hemåt. |