Öppet spår, vasaloppet 2003



 Jag vet inte hur det började. Det var nog brorsan som föreslog att vi skulle åka vasaloppet. När vi väl kom till skott och anmälde oss var det naturligtvis bara platser i öppet spår kvar. Och det kändes ju lagom att börja med. Om man då blev helt slutkörd så kunde man ju alltid säga att, nej öppet spår är ingen tävling, här åker man i sitt eget tempo... Så vi anmälde oss, jag och min storebror och lillebror. Sedan fick lillebrorsan förhinder så jag sålde hans plats till en kompis för några hundringar. När man väl var anmäld så skulle det tränas också. För ovanlighetens skull så var det snö i Linköping. Det gick att åka på spåren på golfbanan. Plockade fram mina smala turskidor som jag haft både till att åka telemark utför, gått på tur i Norge med, bl.a. korsat jostedalsglaciären. Ute i spåret gick det ju riktigt bra. Men det var som att gå på tur. Flyttade man foten 20 cm framåt så kom man 20 cm framåt. Inte mycket till glid där alltså. Och alla andra i spåret åkte dubbelt så snabbt. Det är väl bara lite träning som krävs tänkte jag och stakade på. Hälsade på brorsan i Östersund över nyår. Det var då det var så kallt. mellan minus 20 och 30 grader. Det är bra att träna under varierande förhållanden tänkte jag och traskade iväg till spåret. En dag var det så kallt att jag efter fem stakningar fick stanna och värma händerna för att de inte skulle förfrysa. Tillbaka till Linköping och ut på golfbanan, men hastigheten var inget att skryta med. Det var så att jag fick börja räkna på spärrtiderna och märkte att det skulle bli knappt även om jag höll samma snitthastighet hela vägen som jag gjorde då jag åkte en mil. Och efter en mil var jag ganska trött. Visst, jag hade inte tänkt att bry mig om tiden och tyckte det skulle vara lite coolt att åka i telemarkpjäxor och turskidor men nu började jag snegla på sportaffärernas längdskidor, och köpte ett par sådana istället. Nu kunde jag glida fram i spåret istället för att stega fram. När Dagen närmade sig hade jag iaf åkt ca 20-25 mil skidor. Det kanske inte var så mycket då jag inte åkt längdskidor sen jag var liten, annat än på tur med mina telemarkskidor.
Resan till Mora går bra. Stannar vid en restaurang i Ludvika för att ladda med pasta. Parkerar bilen nere vid sjön i Mora och letar upp skolan där vi bokat logi. Blir visade till ett klassrum. Här kommer vi så småningom att samsas ett femtontal personer under natten. För dessa små kvadratmeter där man rullar ut sitt liggunderlag har man alltså officiellt betalat 125 kr. Men med bokningsavgift och någon annan kryptisk avgift på fakturan blev det istället 150 kr. Dessutom hade vi betalat för 3 personer men då lillbrorsan fått förhinder var vi nu alltså bara två som ställde in våra saker på våran lilla plätt. Vidare till nummerlappsutlämningen. Här får man en liten mapp med startchip och nummerlapp. Köper en t-shirt också. Nu måste man ju klara loppet också. Annars får man ju skämmas för den t-shirten varje gång någon ser den. -Åh Har du åkt öppet spår? -Hrm, nja eller... Ja ja vädret verkar ju bli bra i alla fall.
Sedan droppar de sista åkarna från tjejvasan in i målområdet. De ser ordentligt uttröttade ut. När jag har åkt 3 mil imorgon är det bara 6 mil kvar tänker jag. Sedan dags att pastaladda igen. Det är fler som fått samma ide. Flera av pastarestaurangerna har svårt att få fram tillräckligt mycket pasta i tid. Trots att de tar 85 kr per person. Men då får man äta hur mycket man vill. Wow.

Sedan finns inte så mycket mer att göra så vi uppsöker våra liggunderlag. Tränar lite mentalt innan vi somnar. Inte för att jag är någon expert på ämnet men det låter ju bättre än att säga "fundera på hur det ska gå". Även om det inte är riktigt samma sak. Man slappnar av och visualiserar att det ska gå bra. Sedan får man sova ett flertal gånger innan väckarklockan ringer kl. 04.00. Alla börjar rota runt bland grejorna. Då jag redan har en blåsa på ena foten sedan sista träningspasset måndagen innan sätter jag på skavsårsplåster och tejp. Tejpar upp längs hela hälsenan för att inte få skoskav på något annat ställe. Det sitter fint tills man ändrar foten till ett annat läge. Då lossnar det. Klipper bort det och låter bara det nere vid hälen sitta kvar. Iväg till frukost. 60 kr för havregrynsgröt och smörgås. Hm. Visserligen är det lite obekväma arbetsider för personalen men det här måste de dra in en hel del pengar på. Sedan på en buss. Vi har redan köpt biljett, men bussarna blir snabbt fulla. Vi får in våra prylar i en buss. Dock får jag inte någon sittplats i densamma, men orkar inte rota ut grejorna igen utan tar en golvplats. Chauffören antyder att det kanske blir jobbigt att åka så hela vägen till Sälen. Det blir nog jobbigare tillbaka tänker jag. Det har varit en kylig natt och vid startområdet är det nog minus 15 grader. Men bara man kommer iväg och upp längs den första backen så får man upp värmen. I början är det bara att följa den allmänna hastigheten. Känns som ett ganska lagom tempo att börja med. Känns skönt när fösta kontrollen kommer. Jag känner mig pigg men bäst att dricka lite iaf. men sedan snabbt vidare. Sedan är det bara att staka på. Brorsan tappade jag bort redan i starten men han lär väl inte åka vilse. En del andra ser man gång på gång. Det är de som håller ca samma genomsnittshastighet, men inte samma intervalltempo som en själv så ena stunden åker man om dom och sedan åker de om en själv och så vidare. Ofta märker man inte när man själv åker om dom så det man ser är att nu kommer den där och åker om igen... och igen och... Första halvan av loppet lyckas jag tydligen hålla mig i mitten av skaran för vid nästan varje kontroll hör jag speakern säga att ja nu har hälften av löparna kommit fram till denna stationen. Jag stannar inte länge vid stationerna utan tar lite sportdryck eller buljong och så vidare. Man åker ju inte så fort så konditionen är det inga problem med men man blir trött i musklerna som inte är så vana att arbete så länge med en och samma rörelse. Men visst blir man trött. Ibland var man så trött att man inte visste om man skulle lägga sig åt höger eller vänster så det var bara att fortsätta rakt fram. Och framåt gick det. Det var ju skönt att det var lite glid i skidorna iaf. även om man inte hade någon expertvalla, utan smörjt på lite efter eget huvud. Och rätt vad det är är det bara några km kvar. De som åker bredvid och åkt förr pratar om att nu känner de igen sig och det är inga jobbiga partier kvar. Då måste man ju spurta lite så här på slutet, så det är bara att dra på i full fart över mållinjen. 9 mil på skidor. Jag har klarat det. Stretching och så en snabbdusch. Tittar till fötterna. De har klarat sig riktigt bra. Skönt. Och så kommer brorsan i mål också. Men det var ju ingen tävling.